Fråga:
Jag är 25 år och jobbar på ett äldreboende. Älskar mitt jobb. Får ofta höra att jag är duktig och är populär hos vårdtagarna. Jag är ambitiös, har höga krav på mig själv och tar på mig uppgifter som andra kanske inte skulle gjort. Problemet är att jag inte kan släppa jobbet när jag kommit hem. Jag känner otrolig empati för mina vårdtagare, ser dem som en del av mitt liv. Jag blir besviken på mig själv när jag inte lyckas göra alla nöjda, ofta av tidsbrist. Hur kan jag släppa mitt jobb?
Magda
Svar:
Att aldrig få vila från jobbet tröttar ut både kropp och hjärna. På din arbetsplats kan man förmodligen göra hur mycket som helst och ändå finns det jobb kvar. Du vill inte misslyckas och lägger i en så hög växel för att uppnå det att du blir helt slut.
Ett viktigt skäl till att dra ner på takten är att du säkert vill arbeta med detta länge till. Om du tar ut dig nu kanske inte orken räcker så länge. Försök inse att hur mycket du än gör så kommer du aldrig att bli nöjd. Därför måste du ändra dina ambitioner till rimlig nivå. Att avgöra det är inte enkelt. Kanske ska du inte vara den första som tar på dig nya utmaningar? Kanske ska du tacka nej ibland till saker man ber dig om? Kanske ska du inte vara först på plats när det ringer?
Du ser vårdtagarna som en del av ditt liv. På sätt och vis är de det, men de är också en del av andras liv. Säg till dig själv när du jobbat klart för dagen: ”Mitt arbetspass är slut, jag har gjort det bra. Nu tar andra kompetenta personer över och ger vårdtagarna en jättebra omsorg”.
Försök göra saker som inte alls har med jobbet att göra: träna, träffa kompisar, familjen, gå på bio, teater, kurser, läsa böcker som inte har med jobb att göra. Om du absolut måste prata om ditt jobb hemma, begränsa det till en mycket liten stund, och sedan gäller regeln: inget prat om jobb över huvud taget! Om du börjar tänka på jobbet hemma så upprepa: ”Mitt arbetspass är slut…”. Det gäller att vara konsekvent. Du kommer med tiden att märka att jobbet är lika viktigt för dig, men det tar inte all kraft och du tänker inte på det hela tiden.
Kerstin